Author Archives: Ada

About Ada

Jag är ännu en liten människa som har alldeles för stora tankar för att de ska få plats inom mig. Därmed följer jag strömmen och skaffar mig en blogg även jag. Eller gör ytterligare ett försök att upprätthålla en blogg kanske är mer korrekt. Primärt så vill jag se hur folk reagerar gentemot det jag skriver, om det är någonting som kan ha ett värde mer än det självuppfyllande syfte som skrivandet i sig har.

Rättighet att övervaka?

PRISM är ingen nyhet. Det specifika konceptet må vara det, men övervakningen som folk reagerar på är något som fortgått länge. Redan 1949 förutsåg George Orwell övervakningssamhället och vi närmar oss det med stormsteg. Problematiken enligt min åsikt är inte huruvida vetskapen om övervakningen finns eller ej, utan snarast hur vi väljer att agera när vi väl fått kännedom om den.
Om vi intalar oss själva att det är statens rättighet att övervaka sina medborgare för att finna eventuella brottslingar eller om vi faktiskt står upp och säger att det här inte är okej. För övervakning blir farlig främst när den blir en naturlig och accepterad del av samhället. Vem vet, snart kanske vi står där med en kallocainspruta hotande att tränga igenom skinnet och alla våra innersta tankar flödar ut och blir allmän egendom.
Men det som Edward Snowden gjorde var att bevisa att det fortfarande finns hopp. Han valde att försöka väcka folket från den tillfälliga slummer de hamnat i gällande skyddandet av sin rätt till privatliv. Det är beundransvärt att han valde att stå upp för det han tror på i syfte att hjälpa sin medmänniskor, även om detta kan komma att kosta honom oerhörda konsekvenser.
Dessa konsekvenser är i sig något som man inte bör ta lättsamt på. Hela principen gällande att en stat döljer massövervakning och sedan ämnar straffa den som nyttjar sin yttrandefrihet till att upplysa folket om vad som faktiskt pågår är absurd. Det här kan inte vara acceptabelt, det är rent ut sagt horribelt. Visst bör man efterstäva säkerhet, men är man ständigt övervakad blir känslan av säkerhet ändå inte vidare påtaglig.


Det modernaste språket: programmering.

Ju längre tiden går desto mer utvecklas tekniken. Den blir en allt större del i vårt samhälle, och för den nya generation även en självklar del av vardagen. I skolan lär vi oss att använda vissa program som finns, men i väldigt begränsad utsträckning. Vi lär oss vårt språks uppbyggnad för att förstå det när vi tillämpar det, bör vi inte då även lära oss teknikens språk för att kunna förstå dess tillämpning?

John Naughton beskrev detta fenomen väldigt bra i en artikel i the Guardian:

We made the mistake of thinking that learning about computing is like learning to drive a car, and since a knowledge of internal combustion technology is not essential for becoming a proficient driver, it followed that an understanding of how computers work was not important for our children. The crowning apotheosis of this category mistake is a much-vaunted “qualification” called the European Computer Driving Licence.

Vi måste ge den nya generationen möjligheten till att förstå de språk som de talar. Utan att förstå vad det är vi använder oss av kan vi inte heller påvisa vad som skulle kunna förändras med det eller ens inse att vissa möjligheter över huvud taget existerar.

Det är dessutom en stor efterfrågan på jobb som kräver vissa tekniska färdigheter. De gamla industriarbetena dör långsamt ut och ersätts med andra arbetsområden, som exempelvis programmering.  Vi bör lära våra unga om teknikens grunder redan i grundskolan för att erhålla de bästa förutsättningarna för utveckling i samhället, samt för att minska den segregation som annars kan uppstå mellan människor då vissa förstår sig på tekniken och dess sätt att kommunicera medan andra inte begriper något av det. Det blir även ett moment som kan skapa oro om endast några få individer som genom sitt intresse för kodning lärt sig konceptet och därmed kan styra över de program och internettjänster som den stora massa brukar utan att de inser att det faktiskt är någon som kan styra över hur de olika programmen ska te sig.

I skolan lär vi oss om hur världen är uppbyggd genom naturkunskapslektionerna. Detta är för att vi bättre ska kunna förstå världen omkring oss. Därmed bör skolan även ge oss förutsättningarna för att förstå den nya tekniken som blir en större och större del av våra liv. Förståelse för omvärlden, även den världen som inte är AFK, bör vara en rättighet och en självklarhet inför framtiden.


Fler ställen för elever att plugga på.

Det normala en vardagseftermiddag är att biblioteket är proppfulla av studerande elever och en och annan pensionär som vill ha lite miljöombyte. Alla de få, tämligen dåligt studieanpassade borden är upptagna. Vart tar man då vägen när biblioteket är fullt, skolan stängd och hemmet alltför distraherande för att seriösa studier ska vara ett alternativ?

Svaret borde vara till ett studiehus, ett ställe nära ett bibliotek med små rum tillägnade enskilda studier och lite större rum tillägnade studier i grupp, gärna med en cafeteria som säljer mackor, kaffe och yoghurt till ett rimligt pris. Men det här är rent önsketänkande, vem skulle investera i något sådant? Där borde svaret vara staten. Det handlar om ungdomars rätt till en lugn studiemiljö i ett samhälle där utbildning spelar en oerhört central roll. Bör då inte staten ta ansvar och se till att de har rätt förutsättningar för att kunna göra sitt bästa?

Visserligen har man alltid sitt hem att vara i för att studera, men det är inte säkert att det erbjuder någon vidare studiero. Vissa har småsyskon springandes omkring, andra kan inte koncentrera sig med dator och TV omkring sig. Det kan även vara så att man helt enkelt inte trivs i sitt hem och därmed inte kan finna ro att studera där. i biblioteken kan det också förekomma störande moment med folk som går omkring och studenter som samtalar i syfte att göra grupparbeten.

Förvisso erbjuder en del universitet och högskolor ställen för studenterna att plugga på, men även grundskole- och gymnasieeleverna bör erhålla rätten till en lugn och trivsam arbetsmiljö.

Detta är ingenting lärarna tar i åtanke då de ger eleverna läxor, utan det förutsätts att det är eleverna själva det beror på om läxorna blir gjorda eller inte. Men kanske hade bra mycket fler elever kunnat göra sina läxor ordentligt och effektivare om det fanns bra ställen att göra dem på, utan en massa störande moment och lockande sidospår att ta.


Övervakning som falsk trygghet

Tyvärr har det den senaste veckan varit lite dött här. Har haft fullt upp med skolan, framför allt med en uppsats om kameraövervakning är kompatibelt med de mänskliga rättigheterna. Var ett väldigt intressant arbete att genomföra, men det fick mig att fundera en del på vart samhället är på väg egentligen. 

Det är absurt att den nya tekniken ska användas mot medborgarna. Att övervaka alla konstant är att förmedla budskapet att det inte går att lite på någon och att alla bör behandlas som kriminella. Visst är det helt oacceptabelt att folk ska misshandla, vandalisera och stjäla, men det gör det inte rätt att övervaka alla individer lika lite som det är rättvist att en hel skolklass får kvarsittning för att ett par elever inte kunnat hålla tyst under lektionen. 
   Vi har alla rätt till privatliv, och att vi ska inges falsk trygghet i form av övervakningskameror känns som ett hånskratt rätt upp i ansiktet. Vi vet inte vem det är som faktiskt sitter och kollar på det som filmas, och det är inte alltid som kamerorna förhindrar att brotten begås. Därmed är kamerorna bara i viss mån ett förebyggande medel, men snarare är det ett medel för att kunna fång brottslingar efter att de begått ett brott. Bör man inte hellre lägga resurser på att finna en bättre lösning på hur man förebygger brotten? 

Jag har själv ingen bra lösning på det hela, men jag anser att man bör tänka efter väldigt noga innan man uppmuntrar kameraövervakning som lösning på diverse brott. Bara för att det kommit en lösning som folk accepterar för att få känna sig trygga innebär det inte att  man ska missbrukar detta och lansera detta som den ultimata lösningen. Man bör hela tiden främja en framåtanda och nytänkande, vilket inte alls sker i det här fallet. För att knyta ihop det hela vill jag säga att jag hoppas, för var människas integritets och säkerhets skull, att det kommer en bättre lösning än övervakning för att skapa trygghet i samhället. 


Årsmöte för Ung Pirat Malmö

Idag höll Ung Pirat Malmö årsmöte där vi bland annat beslutade om en ny styrelse och fastställde budget och verksamhetsplan för 2013. Det var, trots ett missförstånd i bokningen av lokal, ett möte fyllt med positiv energi. Malmö är på gång nu, det märks.

Vi inledde med att gå igenom förra årets verksamhet, vilket var ett snabbt överstökat moment då den verksamheten var tämligen obefintlig. Men några tisdagsträffar hade de hunnit med.
   Verksamhetsplanen för 2013 gick vi också igenom, och den innehåller en vision om ett mer aktivt UP Malmö med träffar varje måndag, engagemang utåt varje vecka samt åtminstone två större event under året. Exakt vad det är som ska göras hoppas vi att medlemmarna vill vara med och utforma och planera. Under övrigt röstades även ett förslag om att tillägga i verksamhetsplanen att jobba mot ett utökat samarbete med Ung Pirats Södra Distrikt och Ung Pirat Lund. Vi antog även en ny budget som satsar mycket på kampanj och medlemsvärvning i syfte att nå ut till folk så att de får reda på att vi finns och att pirater inte enbart förespråkar fildelning, något som tycks vara en tämligen vanlig föreställning. Dessutom är det ju för medlemmarna som vi gör det här, det handlar i slutändan om att enas kring en politik som man vill driva framåt men samtidigt ha kul. 
   Den nya styrelsen som fastslogs på mötet består av Janni Andersen (mig) som ordförande, Milton Abrahamsson som vice ordförande, Eddie Sandberg som kassör samt Jonatan Gonte Kindh och Håkan Dören som styrelseledamöter. Som jag personligen ser det har vi lyckats få en väldigt balanserad styrelse som förhoppningsvis kan driva igenom de ambitioner som finns i verksamhetsplanen.

Jag är även väldigt tacksam för att få den här möjligheten till att driva Ung Pirats verksamhet framåt. Jag kommer att göra mitt bästa för att det ska bli så bra som möjligt, och för att de medverkande i lokalavdelningen ska känna att deras medverkande ger dem någonting, antingen i form av kunskap, roliga erfarenheter eller möjligheten till att göra skillnad. 

Till sist vill jag passa på att tacka alla som var närvarande för ett trevligt och givande möte, och hoppas få lära känna många nya pirater under det kommande året!  

 


Hjälp ungdomarna för en bättre framtid

Idag skrev reporter Sofia Bering en artikel på SVT Nyheter om ett väldigt viktigt ämne, nämligen ungdomars självskadebeteende. Enligt artikeln på SVT har cirka 35% av de 3.000 tillfrågade gymnasieeleverna någon gång testat på att skada sig själva. De senaste tio åren (2002-2012) har ungdomar i åldern 15-25 börjat skada sig själva mer och mer skriver Beata Jablonska på Folkhälsan. Det här är en ytterst oroväckande tendens och en av anledningarna till att jag ville engagera mig i Ung Pirat.
   Ung Pirat driver nämligen att man ska ta hand om den psykiska hälsan på samma vis som vi ser efter den fysiska hälsan med regelbundna läkar- och tandläkarbesök genom att “kalla regelbundet skolungdomar till kuratorsbesök eller motsvarande.” Det är väldigt viktigt att vi ser vikten i att ta hand om även den psykiska hälsan hos befolkningen, och att vi gör det innan det övergår till självskadebeteenden och självmordsförsök.
   Att man inte kan tvinga någon att regelbundet gå till kuratorn är tämligen rimligt, men vi bör ändå erbjuda dem möjligheten till att gå dit. Om alla får regelbundna kallelser blir det också mindre utsatthet för eleverna i skolan att gå till kuratorn. Man kanske inte vill visa att man mår dåligt för sina vänner, och då blir det med ens mycket lättare om alla ska gå. Då handlar det inte längre om att man är en udda individ som gör något som sticker ut från mängden, utan man följer bara de anvisningar man fått från skolan, precis som när alla i början av läsåret går till skolsköterskan.
   Dessutom kan det vara svårt för en individ som är i utvecklingsfasen i sitt liv att inse vad som är “normalt” gällande känslor. Personen i fråga kanske tror att just hens känslor inte är så viktiga eller att hen överdriver en situation eller känsla. (Därmed bör även klargöras att jag inte anser att något är för stort eller för litet för att vara av stor vikt om en person mår dåligt av det.) Då kan det vara bra om någon annan initierar till ett besök och personen får tala om det som tynger den då det ändå finns en tid avsatt för hen att tala. För ibland är det kanske bara att få tala lite som behövs, men ibland krävs fler åtgärder, och då är det bra att även det kan uppmärksammas i tid.

Genom att åtgärda problemen redan innan de uppstår kan vi förhoppningsvis slippa många omfattande situationer med folk som får det väldigt svårt psykiskt. Självklart kommer det inte att utrota problemet, men jag tror att det hade hjälpt många att våga ta det första stegen mot det liv som de vill leva. 


Bränn mandlar, inte böcker!

Satt och slöskrollade på SVT:s nyhetssida då jag stannade till vid en rubrik och satte nästan juicen i halsen. Rubriken löd “Bibliotek bränner böcker” och handlade om att ett bibliotek i Backe i Strömsunds kommun som bränner de böcker som gallras ut från biblioteket. I just det här fallet, som orsakade att det hela uppmärksammades, handlade det om sparkrav vilkas konsekvens blev minskad biblioteksyta. I och med rensades många böcker ut och cirka 18-20 säckar sägs ha fört till en återvinningscentral för att brännas.
Som litteraturälskare anser jag att det är något av det värsta man kan göra; att bränna en bok. Vad som är värre är dock att dessa böcker brändes trots att det fanns folk som ville ta hand om dem och skänka dem vidare. För mig är det orimligt att förstå varför man skulle välja att bränna en massa böcker som kan tjäna ett mycket bättre syfte som att till exempel skänkas till någon som inte har råd med böcker eller säljas i en välgörenhetskampanj av något slag. Visst krävs det mycket arbete som kanske inte alltid finns till hands, men man kan ju åtminstone ge folk chansen att få engagera sig i sådana saker och ta tillvara på böckerna.
Det som är det mest horribla i det hela är att det med största sannolikhet inte bara är biblioteket i Backe som gör sig av med böcker på ett slösaktigt vis. Bibliotek i hela landet måste ständigt uppdatera sig med nya böcker och rensa ut gamla, så varför inte skapa ett bättre system för att ta hand om dessa böcker på bästa vis? Jag är alldeles övertygad om att någon kunnat komma på en alldeles utmärkt lösning som både gynnar samhället och bevarar böckerna. Men först och främst krävs det att vi ifrågasätter det här slöseriet så att vi uppmanar folk att tänka i de banorna!