Motivation i skolan

Överallt hör man klagomål på ungdomar som inte gör vad de ska i skolan. Man hör att det är lata och inte tar sitt ansvar, att de borde inse sitt eget bästa. Även om jag håller med om att skolan är en viktig grund för resten av livet och ens fortsatta utbildning så vill jag flika in några synpunkter på dessa resonemang.
   Skolgången ska enligt utsaga ligga till grund för det liv vi sedan ska leva. Då kan man ställa sig en fråga, varför riktiga inte skolan till att lära oss just om livet och den verklighet som råder utanför skolans och hemmets dörrar? Alla borde ha rätt till att lära sig hur man tar sig fram i livet utan att gå i personlig konkurs, hur man hanterar stress och tidsplanering och hur man i en kritiskt granskande anda tar sig fram på internet. Det här hade gynnat både ungdomarna och övriga samhället i längden då alla inte hade behövt lära sig av sina misstag. Dessutom hade det fångat mångas uppmärksamhet om de visste att det konkret gynnade dem i livet. 
   Sedan kan man se till det faktum att varje individ har sina talanger och intressen. Personligen vill jag hävda att alla människor erhåller en hög nivå av intelligens, dock ger sig intelligensen inte alltid till känna i form av det som många idag definierar som intelligens. Att ha en fallenhet för sport eller en social förmåga utöver det vanliga är också olika sorters intelligens. Det stora problemet ligger i att skolväsendet ännu inte kommit till insikt om att man bör finna varje individs styrka och bygga utifrån den, snarare än att försöka pussla in de fyrkantiga eleverna i ett runt pussel. Och om man hela tiden får jobba med sina svagheter istället för att ta vara på sina styrkor är det en självklarhet att man efter ett tag tröttnar och blir omotiverad. 
   Min teori gällande den främsta anledningen till att elever inte gör det de ska i skolan är på grund av betygen. Om man från dag ett blir intalad att det i slutändan handlar om att få bra betyg och du någonstans i mitten inser att dina betyg inte är så bra som du hoppats, vad händer då? Jo, du ger upp. Nu händer det förvisso inte i alla fall, ibland finns det individer som fortsätter att kämpa, men överlag är det nog svårt att övervinna ett personligt nederlag. Speciellt om det inte finns lärare som kan skänka en rätt motivation och föräldrar som fortsätter att tjata om de viktiga betygen. När sedan betygskriterierna är så pass orimligt höga att många lärare inleder med “ni behöver inte ens försöka få ett A, det är nästan omöjligt” så blir man ju inte direkt mer motiverad till att kämpa. 
   Så innan någon börjar tala om ungdomarnas lathet, även om den i många fall är en bidragande faktor, försök se vad som ligger till bakgrund för det hela. Försök se att det här “ultimata” skolsystemet inte är ultimat för alla. Faktum är att de flesta nog hade mått bra av att jobba på lite andra sätt. Låt individer vara just individer, uppskatta och ta tillvara på den de är och låt dem för tusan lära sig att skriva ett CV!

Advertisements

Ung Pirat Malmö körde till Stockholm

Nu har vi varit i Stockholm och demonstrerat mot hotbrevet som Piratpartiet mottagit. Åtta timmar i bilen dit och åtta timmar tillbaka igen, bara för att vara med på en demonstration. Så varför var det här så viktigt att vi alla satte oss i bilen och gjorde den långa resan till Stockholm från Malmö?
För det första var det för att synas utåt. Varken Ung Pirat Malmö eller Piratpartiet Malmö har synts särskilt mycket utåt, inte ens de senaste dagarna då det funnits alla möjligheter att göra något uppseendeväckande. Därför var det viktigt för Malmö att synas, att visa att vi också är med och för kampen framåt, att vi också vill kämpa.
För det andra var det en bra chans att lära känna varandra lite bättre. I och med att Malmö ska börja bli aktivt igen behövs det att folk har en idé om vilka människor det är man samarbetar med, och på möten och dylikt är det lätt att man glömmer bort att det även finns ett personligt plan att interagera på. Om människorna lär känna varandra även på det personliga planet kommer man lättare kunna veta vad var individ är bra på och därmed nyttja de resurser som finns i bästa möjliga mån. Det skapar även mer tillit och samförstånd i gruppen.
Det tredje, och förmodligen det viktigaste, skälet var att stötta partiet. Att visa att vi inte accepterar att vår demokrati blir förolämpad och smutskastad, för det är just det som händer. Vi vill inte se partistyrelsen behöva kämpa mot ett korrupt rättssystem i ett land där hot tydligen är okej så länge det är från personer med makt och kapital. Men om de nu ska behöva ta den här fajten bör vi alla, inte bara pirater i Malmö utan i hela Sverige, samla våra krafter och ge dem allt stöd vi bara förmår ge dem. För i slutändan handlar det inte bara om att bekämpa upphovsrättsindustin och dess negativa inflytande på demokratin, utan om att ta hand om dem som leder kampen och se till att våra medmänniskor i framtiden inte ska behöva frukta att de, bara för att de inte har pengar, ska riskera att förlora allt om de ställs inför rätta i ett upphovsrättsmål.


Vad finns det att säga?

Är frågan man ställer sig då man får läsa att Rättighetsalliansen, upphovsrättsindustrins förkämpar, har skickats ut ett utpressningsbrev till Piratpartiet som ber dem att inte längre ge internetaccess till the Pirate Bay. Ilskan över vissa människors sätt att bara köra över varandra och leka översittare är stor, men det mest horribla av allt är att samhället låter dessa individer hållas.

Enligt lag har Piratpartiet inte gjort något fel. Enligt Anna Troberg finns det ingen lista som säger vilka sajter som det skulle vara olagligt att vara internetleverantör till. Därmed är den här rättegången förmodligen enbart till för att återigen försöka sätta ett exempel och för att bli av med folk som är jobbiga för upphovsrättsindustrin att handskas med; folk som vågar uttrycka en åsikt som inte gynnar dem och som baserar den här åsikten på starka fakta. För starka fakta är något som upphovsrättsindustrin tycks lida brist på för att underbygga sina påståenden.
Om Piratpartiet väljer att gå till rätten med det här finns det enligt min misstanke tyvärr en stor risk för att de blir dömda då rättssystemet, av vad man kan se i filmen TPB AFK, inte så objektivt som man vill tro att det är. Om vi inte kan lite på vårt rättsväsende, vem kan vi då lita på? Kan vi lita på att politikerna och folket kan stå upp för det som är rätt när endast ett fåtal reagerar överhuvudtaget på de horribla saker som sker i vårt samhälle?

Som avslutande ord till det här inlägget vill jag bara påpeka att det fortfarande finns hopp. Det finns folk som kämpar för de mänskliga rättigheterna och för ett samhälle byggt på kärlek och medmänsklighet snarare än pengar och maktgirighet.


Vikten av kommunikation

I dagens kommunikationssamhälle är det lätt att vara tillgänglig dygnet runt. Via mobil och dator är man ständigt uppkopplad och redo för att samtala med sina vänner. Vad vi dock glömmer är att kommunikation är mer än att bara fråga vad någon gör eller berätta vad du ätit till lunch idag. Personligen hade jag gärna sett att folk kom ut ur sina skyddande skal och faktiskt började tala med varandra på riktigt, vi har ju till och med möjligheten att inte behöva tala om de jobbiga sakerna direkt till personen, utan kan ta det via exempelvis sms. 

   Om alla går runt och är rädda för att faktiskt tala om saker kommer vi att hamna i en ond cirkel. Det kommer inte att vara “politiskt korrekt” att tala om något betydande och därmed kommer den mest essentiella delen i en demokrati att falla; det faktum att folket diskuterar och försöker göra sina röster hörda. Visst finns det idag många som för en aktiv diskussion gällande aktuella frågor, men alltfler väljer att ignorera det som pågår omkring dem och fokusera på att fota den sin frukost för att lägga upp på Instagram. Det är inget fel i att prioritera annat än att tala politik eller känslor, men när det innebär att vi förlorar halva befolkningens röst i stora frågor blir det med ens ett problem. För att kunna bygga ett bra samhälle krävs det att alla är delaktiga, eller åtminstone får sin röst hörd. Att folk inte känner att det de gör ändå inte har någon betydelse eller påverkan är horribelt, och det vill vi undvika till varje pris. Men för att undvika detta krävs att folk för en stund drar sig ur de alternativa världar som de lever i och tar ställning, visar vart de står. Först då kan vi börja bygga ett samhälle där alla är delaktiga. 

 


Åter ett test att upprätthålla en blogg

Jag har alltid avundats de människor som har förmågan att skriva utåt, att skriva på ett lagom underhållande sätt, med lagom mycket ethos men samtidigt med en enormt stor innebörd i orden. Jag har alltid avundats dem som lyckats sprida sina ord ut i de stora folkmassorna, som genom den skrivna texten har kunnat påverka, beröra och väcka diskussioner till liv.

Tidigare har jag försökt mig på att skapa en blogg, men främst i och med två faktorer lyckades jag inte upprätthålla den. Dels hade jag inte direkt något väsentligt att skriva om och dels fann jag inget nöje i skrivandet i sig. Detta var ett antal år sedan, då jag ännu inte funnit vilken passion det kan ligga i att få skriva, att få möjligheten att uttrycka exakt det man vill på det sätt man anser lämpar sig. Det är härligt att få leka med orden och språket, att få finna nya variationer och nyanser som man aldrig trodde fanns och att få uttryck för alla de tankar och idéer som rör sig i huvudet på en.

Nåja, tillbaka till det ett första inlägg “bör” handla om: vad är det då jag tänker skriva här? Allt. Eller, ja, kanske inte allt, men det som faller mig in. Det som tar upp huvudkapaciteten av min tankeförmåga och det som jag finner viktigt i världen. Jag vill med mina inlägg försöka sprida mina åsikter och idéer, samt förhoppningsvis även kunna inspirera och motivera folk till politiskt eller medmänskligt engagemang. Min politiska färg kommer att synas, och den färgen är lila. Jag sympatiserar med Piratpartiets åsikter och ämnar engagera mig i det partiet då man inte kan göra lika mycket själv som i en kritisk massa. Dessutom anser jag att de människor som arbetar med att driva denna rörelse är underbara och inspirerande i sig.

Nu blev detta ett ganska långt inlägg som egentligen inte säger mycket alls, varken i ett informativt eller kreativt avseende, men klockan är mycket och jag har fått skriva så jag är nöjd.